Vad ÄR?

Att något inte finns betyder inte, att det inte ÄR. Det betyder bara att det inte hittas. Just nu. Och inte är eftersökt eller önskvärt. Just nu. Men det existerar.

Sensorguld.

Jag är en guide, en vägvisare, en stigfinnare. En lots. En sensor, i det att jag fungerar som en kompassnål: Jag känner när jag är, eller inte är, i mitt "true north". Jag känner harmoni, eller disharmoni. Följer harmonin. Jag hittar min förankring mer och mer stabilt  säkert. Min guidekraft. Jag trillar ur, letar lite fel vägar, hittar in igen. Som ett sandkorn på ett vibrerande högtalarmembran inrättar jag mig mjukt i den stående våg som är JAG.  Mitt mönster framträder till e toner som spelas genom mig. Eftersom tonerna varierar blir det till en melodi, en sång. Varje tonbyte är än så länge ovant, vissa förändringar går skarvlöst och obemärkt förbi, smidigt och mjukt. Då känner jag att jag bemästrar mina toner, och min melodi spelar skönt och klart genom varenda cell. Vissa toner bytts med motstånd  förvåning, rädsla eller sorg. Då uppstår ett ögonblicks glapp eller en längre tonlöshet. Som stämband som inte blivit uppsjungna, som en gitarr med torra eller brustna strängar  Där får jag som sensor en indikation på fokusarbete: Att hålla om och sköta om mig extra  Där kan ljus bjudas in, för att stödja den stillhet som behövs ett tag, för att tillit ska råda; istället för tomhet i saknad  så ser jag en nödvändig tomhet, i tacksamhet. Det sanna tillståndet uppenbarar sig: allt är som det ska vara och behöver vara  Strängarna mjuknar. När ljuset tända igenom mig, fyllt upp mig och min plats eller kropp, så söker det sin väg - min väg - till den naturliga kontakten med Gaias guldhjärta.