Konsten att sluta spöka - redan under sin livstid

Jag har värdefulla gåvor från start i livet, liksom alla andra, och för mig är de väldigt närvarande fortfarande i vuxen ålder. Jag har inte tappat den inre synen och vördnaden inför livsgåvorna. De är som glittrande kristaller inom mig, som ett hav av gömda skatter. 

Jag vill mycket. Sällan känner jag att livet är meningslöst eller tomt, tvärtom överfullt och väsentligt. Men det är grumligt, osorterat och fullt av motsägelser och smärtor, eftersom gåvorna jag fått och vad jag vill med livet inte har haft ett tydligt samband. Jag upplevde länge att jag inte kunde använda mig av det jag är bäst på. Detta har förvirrat mig så till den grad att jag i vuxen ålder inte kunde hålla samman vardagen. Ångesten har därför dominerat mitt liv. Detta kallar jag osalighet.

Jag har länge varit en osalig ande. Som har sökt salighet. Redan i livet.

Jag längtar ibland outhärdligt till ett mål. Min resa sker ryckvis och inte alltid mot mer lycka eller salighet. Men så är resan heller inte över. Under tiden skriver jag min reseskildring, ritar min kartbok över de vägar jag tagit som tilltalar mig. Jag tolkar de nya språken som jag lärt mig tyda under resan.

När jag började skriva Konsten att sluta spöka var det för att osaligheten under så lång tid hade smärtat mitt inre, tusen orosmoln tryckte ner mig från så pass många olika håll, att mitt liv till det yttre stagnerade och jag ofta befann mig i en kramp. Livskramp. Idévärlden däremot var en god vän. Idéer som inte blev till realiteter eftersom de inte kunde rotas i fast mark utan växte sig stora i tankerymden men aldrig skapade min verklighet. 

Som barn var det alltid tillåtet för mig att leka med vardagens alla vinklingar, hitta mönster och lustiga samband. Jag uppmuntrades att ta nya tankebanor, hoppa från ett ämne till ett annat, följa glädje och humor. Fantasin växte sig stor. Lika stor del var den existentiella smärta som fanns i mitt inre från runt tio års ålder. 

Jag minns när jag hade en första påträngande dröm om kontakt med utomjordiskt liv och att den förändrade hela min trygga värld. Jag blev livrädd för stjärnhimlen och rymden svindlade, till och med molnen på himlen gjorde mig skräckslagen under en lång period. Mörka dystopiska tankar delade jag ofta med mig av och de fick bekräftelse och togs på allvar. Men jag förblev en sökare, och upplevde snart att livet var en omöjlig nöt att knäcka och att all sorts styrning var omöjlig att få grepp om. Jag blev osalig.

I tonåren genomlevde jag och familjen ett stort trauma. En ny värld fick jag att förhålla mig till och sorgen efter min barndoms abrupta slut var mycket komplex och den här delen av min bakgrund är än idag väldigt svårhanterlig. Min osalighet växte.

Vi pratade massor, om högt och lågt, associerade fritt i familjen, så länge som det inte berörde något privat. Ju längre från privata känsloliv eller vardagsbesvär, desto mer tyckte vi om samtalsämnena. Hellre pratade vi historia, miljö, politik, religion, komedi, konst, litteratur, musik. En välbekant livsstil ledde mig in i den trygga akademiska världen. Allt som kunde observeras och knytas ihop till en begriplig fysisk helhet tilltalade mig och ledde mig in i studier av geovetenskap. Konkreta men komplexa ting.

Den mer psykologiska, andliga och kaotiska inre forskningen snuddade vi gemensamt vid i familjen, men aldrig när det kom till brännande punkter. Då orkade vi inte. Vi tog avstånd gemensamt från mer närliggande frågeställningar. Dessa fick jag utforska på egen hand.

Jag själv höll det praktiska livet så begränsat jag kunde för att försöka få frid och ro medan min inre värld var kaotisk, ofattbar och gränslös. Rörde mig inte långt rent geografiskt. Jag komplicerade de enklaste vardagsuppgifter, kanske för att begränsa mitt liv ännu mer och tilldela min uppfinnarhjärna ofarliga uppdrag istället för de luftburna storverk som den hela tiden drogs till att skapa. Det gick inte särskilt bra. 

Himmelriket var ofta mer närvarande än kropp, jord och vardag och jag uppfann hela tiden nya sätt att angripa varje-dag-problem. Jag hade svårt att göra någonting likadant två gånger. Att varje dag klä på mig eller laga mat var som att stå inför ett oskrivet blad. Rutiner fastnade inte. Till och med så enkla saker som tandborstning såg olika ut från dag till dag. 

Bland arbetskamrater och dem som inte stod mig allra närmast, var jag tålmodig och stabil, med ett stort mått av passion och rättvisepatos som ofta visade sig i brandtal och debattlusta. I det privata däremot rådde osaligheten totalt och det ledde till så pass starka kontrollbehov att frustrationer tog över. Allt som inte gick att kontrollera fick jag utbrott över. Utbrott av vrede, sorg, panik och andra former av desperation. Jag kunde inte sortera negativa känslor. 

Uttrycken mot min närmaste omgivning var ofta brinnande och oförutsägbara. Lika uppfinningsrika som min blommande kreativa sida, lika mångsidiga var mina hårdhjärtade utfall mot det eller den som jag kände mig kränkt eller begränsad av. Allt som fick mig att hårdna eller känna mig trängd gjorde mig grym. Oavsett vem som begränsade mig, slog jag verbalt och energimässigt tillbaka som en liggande som blir sparkad på. Jag kände överhuvudtaget inget övertag och betedde mig som en som slogs för sitt liv i underläge. Och det skedde med all min riktade kraft, vars styrka jag underskattade. 

Detta skrämde och skadade förstås mina närmaste minsta – mina barn. Även om jag ganska fort lyckades bemästra mig fanns skrämseln och otryggheten kvar hos omgivningen. Vad dyker upp härnäst? Och när? Ingen i min närhet kunde lita på mitt humör. Detta kallar jag att spöka.

Arbetslivet var ett kapitel för sig där form och struktur fanns i det yttre och jag trivdes med att inrätta mig i kulturen på mina jobb. Jag sökte förståelse i allt jag befattade mig med, jag var en fena på anpassning och plockade fram mina bästa skaparsidor och en genuin servicekänsla, vad kan jag göra för dig idag? Däremot var tider och deadlines en omöjlighet. Jag kom mer eller mindre alltid för sent till utsatt tid under en tjugoårsperiod, utan att ha konkreta händelser som ursäkt, bara min osaliga formlöshet som drog i mig eller pressade mig från olika håll, som om jag var ett rö för vinden i mitt eget liv.

Jag sökte medvetet efter sätt att förstå rädslorna och begränsningarna istället för att som tidigare kämpa emot dem. Och till slut hittade jag av en händelse en djup tacksamhet som ledde till en ny sorts tolerans. Vägskälet visade sig när jag hittade nya stigar som kantades av kärlek. De dök plötsligt upp som nya vyer i livet och lindrade smärtorna i jordelivet, skingrade oro och tillät mig att röra mig smidigare och stabilare, mot salighet.

Saker och ting började hända i det inre, parallellt med osaligheterna. Många gånger förstod jag att det fanns nya val i hur jag skulle reagera i varje stund av påfrestning, och att det fanns variationer i hur stark osaligheten skulle bli gång efter gång, även om jag inte riktigt kunde se hur allt hängde ihop. Jag ritar fortfarande på den ångestkartbok som visar mig hur jag ska välja inställning till mina vanliga och ovanliga kaosupplevelser. Fortfarande formas min dag av mitt känsloliv och jag lär mig navigera bättre och välja bland vägar. Jag vill förstå allting på en gång, vilket är irriterande svårt, samtidigt som jag hittat min bästa drivkraft i livet. Hälsan.

Min ständiga vardagsångest blev uppenbar när jag för första gången riktade en läkande önskan inåt. Den lyste upp mitt inre som en strålkastare. Värme och ljus spred sig ovillkorligen i mitt själsliv och jag ägnade mig åt det på allvar. Det fick ta tid i anspråk. Jag fick på det viset nya kärleksfulla val kring den vånda som jag var så van vid. 

Osaligheten har i hela mitt liv varit både generell och specifik i olika delar, ibland rent överstimulerande, nyskapande och njutningsinriktad. Ofta faktiskt en intensiv och hög känsla, trots att jag kallar alltihopa ångest. För där fanns hela elden och strömmarna som gjorde livet intensivt, lidelsefullt, passionsfyllt, varje dag, året om. Otroligt tröttande och påfrestande i längden. Som att ständigt vara ute på öppet hav med alla dess nycker, mäktighet och skönhet. Jag var underställd dess krafter. Ångesten styrde mitt känsloliv på gott och ont. Det var omöjligt att inte ha den i fokus.

Jag kan tacka min törst efter kunskap och en dåres envishet för att jag orkade ta emot vissa sanningar och nya öppningar. Jag kunde andas djupt och slappna av. Till slut. Spökerierna dunstade och den osaliga anden samlade mer och mer saligt ihop sig i min inre stillhet. Kärlek tog det osaligas plats.

Märkbara ting började framför allt ske inom mig, i mitt hjärta och i min livsenergi. Där fanns en lugn kapacitet som jag inte visste om och som jag kunde ta i hand i trängda lägen. Det var inte som att de yttre förutsättningarna som förenklades, tvärtom mötte jag större prövningar än någonsin tidigare. Jag är fortfarande förälder till två uttrycksfulla och viljestarka barn. Men jag upptäckte att för att klara av att ta det största kaoset och det viktigaste ansvaret, mina två barn, behövde jag ansvara för omsorgen om ett tredje barn. Mitt inre barn.

Mitt inre osynliga barn som verkligen inte ännu stod på egna ben men ändå var mycket viljestark och uttrycksfull, och det ropade också efter bekräftelse, lugn och kärlek. Jag kunde inte vända det ryggen, så jag kapitulerade till att vara trebarnsmor. 

Kärleken räckte plötsligt till, när jag riktade den mot mig själv först och främst. En kärlek som tål att förklaras i många, framtida vinklingar.