Vad ÄR?

Att något inte finns betyder inte, att det inte ÄR. Det betyder bara att det inte hittas. Just nu. Och inte är eftersökt eller önskvärt. Just nu. Men det existerar.

Sensorguld.

Jag är en guide, en vägvisare, en stigfinnare. En lots. En sensor, i det att jag fungerar som en kompassnål: Jag känner när jag är, eller inte är, i mitt "true north". Jag känner harmoni, eller disharmoni. Följer harmonin. Jag hittar min förankring mer och mer stabilt  säkert. Min guidekraft. Jag trillar ur, letar lite fel vägar, hittar in igen. Som ett sandkorn på ett vibrerande högtalarmembran inrättar jag mig mjukt i den stående våg som är JAG.  Mitt mönster framträder till e toner som spelas genom mig. Eftersom tonerna varierar blir det till en melodi, en sång. Varje tonbyte är än så länge ovant, vissa förändringar går skarvlöst och obemärkt förbi, smidigt och mjukt. Då känner jag att jag bemästrar mina toner, och min melodi spelar skönt och klart genom varenda cell. Vissa toner bytts med motstånd  förvåning, rädsla eller sorg. Då uppstår ett ögonblicks glapp eller en längre tonlöshet. Som stämband som inte blivit uppsjungna, som en gitarr med torra eller brustna strängar  Där får jag som sensor en indikation på fokusarbete: Att hålla om och sköta om mig extra  Där kan ljus bjudas in, för att stödja den stillhet som behövs ett tag, för att tillit ska råda; istället för tomhet i saknad  så ser jag en nödvändig tomhet, i tacksamhet. Det sanna tillståndet uppenbarar sig: allt är som det ska vara och behöver vara  Strängarna mjuknar. När ljuset tända igenom mig, fyllt upp mig och min plats eller kropp, så söker det sin väg - min väg - till den naturliga kontakten med Gaias guldhjärta.

Excentrisk och centrisk på samma gång, det är jag. På olika vis har jag bannat mig själv. "Fastna inte i oro! Gu vad du är dömande!" Jag dömer andra, säger "oj, det där var modigt gjort." Jag låter imponerad men det är jag inte. Det jag egentligen säger är: "Det där skulle aldrig JAG ha gjort. Det borde inte heller DU ha gjort." Jag vill få det att låta som att jag är svag, och att dessutom andra borde ha vett att visa sig lika svaga, för att göra mig sällskap.

Men jag oroar mig inte när Kärlek och lek råder.

Och nu har jag en teori om att jag ofta har brottat ner mig själv, att jag utgett mig för att vara oviktig, liten och svag på många områden, när jag egentligen hela tiden haft sådan pass enorm kraft, att jag kunnat påverka mina egna känslor. Tidigare mest åt det nedtryckande, dömande, oroande hållet. Vilken kraft ändå!!
.
Visst, det är viktigare att vara sig själv än att vara positiv. Så jag är precis som jag ska vara.

Men. Om jag är fri att välja och väljer att vända det dömande och oron till tankar av tillit och tro... Så är jag fortfarande mig själv?
.
K som i ... Kärlekfull 😘 Andäktig ⭐ Rakryggad 🌳 Involverande 🌹 Naturlig 🦌... Detta väljer jag.
.
Det ÄR jag som påverkar mina känslor mest. Alltså är jag fortfarande mig själv.
Jag HAR kraft att transformera oro.
Jag HAR förstånd att leva i tro på livet och med tillit till energierna.
Jag HAR kartan som visar hur jag kan leva med det innersta.
Jag VET hur jag kan marinera alla tankar i hjärtats kärlek, innan de får mandat att säga, tänka och styra.
Det badet ska jag alltid genomgå.
Från och med nu använder jag mitt huvud, i omsorg från mitt hjärta. 💕

DEN 4 DECEMBER 2018

Konsten att sluta spöka - redan under sin livstid

Jag har värdefulla gåvor från start i livet, liksom alla andra, och för mig är de väldigt närvarande fortfarande i vuxen ålder. Jag har inte tappat den inre synen och vördnaden inför livsgåvorna. De är som glittrande kristaller inom mig, som ett hav av gömda skatter. 

Jag vill mycket. Sällan känner jag att livet är meningslöst eller tomt, tvärtom överfullt och väsentligt. Men det är grumligt, osorterat och fullt av motsägelser och smärtor, eftersom gåvorna jag fått och vad jag vill med livet inte har haft ett tydligt samband. Jag upplevde länge att jag inte kunde använda mig av det jag är bäst på. Detta har förvirrat mig så till den grad att jag i vuxen ålder inte kunde hålla samman vardagen. Ångesten har därför dominerat mitt liv. Detta kallar jag osalighet.

Jag har länge varit en osalig ande. Som har sökt salighet. Redan i livet.

Jag längtar ibland outhärdligt till ett mål. Min resa sker ryckvis och inte alltid mot mer lycka eller salighet. Men så är resan heller inte över. Under tiden skriver jag min reseskildring, ritar min kartbok över de vägar jag tagit som tilltalar mig. Jag tolkar de nya språken som jag lärt mig tyda under resan.

När jag började skriva Konsten att sluta spöka var det för att osaligheten under så lång tid hade smärtat mitt inre, tusen orosmoln tryckte ner mig från så pass många olika håll, att mitt liv till det yttre stagnerade och jag ofta befann mig i en kramp. Livskramp. Idévärlden däremot var en god vän. Idéer som inte blev till realiteter eftersom de inte kunde rotas i fast mark utan växte sig stora i tankerymden men aldrig skapade min verklighet. 

Som barn var det alltid tillåtet för mig att leka med vardagens alla vinklingar, hitta mönster och lustiga samband. Jag uppmuntrades att ta nya tankebanor, hoppa från ett ämne till ett annat, följa glädje och humor. Fantasin växte sig stor. Lika stor del var den existentiella smärta som fanns i mitt inre från runt tio års ålder. 

Jag minns när jag hade en första påträngande dröm om kontakt med utomjordiskt liv och att den förändrade hela min trygga värld. Jag blev livrädd för stjärnhimlen och rymden svindlade, till och med molnen på himlen gjorde mig skräckslagen under en lång period. Mörka dystopiska tankar delade jag ofta med mig av och de fick bekräftelse och togs på allvar. Men jag förblev en sökare, och upplevde snart att livet var en omöjlig nöt att knäcka och att all sorts styrning var omöjlig att få grepp om. Jag blev osalig.

I tonåren genomlevde jag och familjen ett stort trauma. En ny värld fick jag att förhålla mig till och sorgen efter min barndoms abrupta slut var mycket komplex och den här delen av min bakgrund är än idag väldigt svårhanterlig. Min osalighet växte.

Vi pratade massor, om högt och lågt, associerade fritt i familjen, så länge som det inte berörde något privat. Ju längre från privata känsloliv eller vardagsbesvär, desto mer tyckte vi om samtalsämnena. Hellre pratade vi historia, miljö, politik, religion, komedi, konst, litteratur, musik. En välbekant livsstil ledde mig in i den trygga akademiska världen. Allt som kunde observeras och knytas ihop till en begriplig fysisk helhet tilltalade mig och ledde mig in i studier av geovetenskap. Konkreta men komplexa ting.

Den mer psykologiska, andliga och kaotiska inre forskningen snuddade vi gemensamt vid i familjen, men aldrig när det kom till brännande punkter. Då orkade vi inte. Vi tog avstånd gemensamt från mer närliggande frågeställningar. Dessa fick jag utforska på egen hand.

Jag själv höll det praktiska livet så begränsat jag kunde för att försöka få frid och ro medan min inre värld var kaotisk, ofattbar och gränslös. Rörde mig inte långt rent geografiskt. Jag komplicerade de enklaste vardagsuppgifter, kanske för att begränsa mitt liv ännu mer och tilldela min uppfinnarhjärna ofarliga uppdrag istället för de luftburna storverk som den hela tiden drogs till att skapa. Det gick inte särskilt bra. 

Himmelriket var ofta mer närvarande än kropp, jord och vardag och jag uppfann hela tiden nya sätt att angripa varje-dag-problem. Jag hade svårt att göra någonting likadant två gånger. Att varje dag klä på mig eller laga mat var som att stå inför ett oskrivet blad. Rutiner fastnade inte. Till och med så enkla saker som tandborstning såg olika ut från dag till dag. 

Bland arbetskamrater och dem som inte stod mig allra närmast, var jag tålmodig och stabil, med ett stort mått av passion och rättvisepatos som ofta visade sig i brandtal och debattlusta. I det privata däremot rådde osaligheten totalt och det ledde till så pass starka kontrollbehov att frustrationer tog över. Allt som inte gick att kontrollera fick jag utbrott över. Utbrott av vrede, sorg, panik och andra former av desperation. Jag kunde inte sortera negativa känslor. 

Uttrycken mot min närmaste omgivning var ofta brinnande och oförutsägbara. Lika uppfinningsrika som min blommande kreativa sida, lika mångsidiga var mina hårdhjärtade utfall mot det eller den som jag kände mig kränkt eller begränsad av. Allt som fick mig att hårdna eller känna mig trängd gjorde mig grym. Oavsett vem som begränsade mig, slog jag verbalt och energimässigt tillbaka som en liggande som blir sparkad på. Jag kände överhuvudtaget inget övertag och betedde mig som en som slogs för sitt liv i underläge. Och det skedde med all min riktade kraft, vars styrka jag underskattade. 

Detta skrämde och skadade förstås mina närmaste minsta – mina barn. Även om jag ganska fort lyckades bemästra mig fanns skrämseln och otryggheten kvar hos omgivningen. Vad dyker upp härnäst? Och när? Ingen i min närhet kunde lita på mitt humör. Detta kallar jag att spöka.

Arbetslivet var ett kapitel för sig där form och struktur fanns i det yttre och jag trivdes med att inrätta mig i kulturen på mina jobb. Jag sökte förståelse i allt jag befattade mig med, jag var en fena på anpassning och plockade fram mina bästa skaparsidor och en genuin servicekänsla, vad kan jag göra för dig idag? Däremot var tider och deadlines en omöjlighet. Jag kom mer eller mindre alltid för sent till utsatt tid under en tjugoårsperiod, utan att ha konkreta händelser som ursäkt, bara min osaliga formlöshet som drog i mig eller pressade mig från olika håll, som om jag var ett rö för vinden i mitt eget liv.

Jag sökte medvetet efter sätt att förstå rädslorna och begränsningarna istället för att som tidigare kämpa emot dem. Och till slut hittade jag av en händelse en djup tacksamhet som ledde till en ny sorts tolerans. Vägskälet visade sig när jag hittade nya stigar som kantades av kärlek. De dök plötsligt upp som nya vyer i livet och lindrade smärtorna i jordelivet, skingrade oro och tillät mig att röra mig smidigare och stabilare, mot salighet.

Saker och ting började hända i det inre, parallellt med osaligheterna. Många gånger förstod jag att det fanns nya val i hur jag skulle reagera i varje stund av påfrestning, och att det fanns variationer i hur stark osaligheten skulle bli gång efter gång, även om jag inte riktigt kunde se hur allt hängde ihop. Jag ritar fortfarande på den ångestkartbok som visar mig hur jag ska välja inställning till mina vanliga och ovanliga kaosupplevelser. Fortfarande formas min dag av mitt känsloliv och jag lär mig navigera bättre och välja bland vägar. Jag vill förstå allting på en gång, vilket är irriterande svårt, samtidigt som jag hittat min bästa drivkraft i livet. Hälsan.

Min ständiga vardagsångest blev uppenbar när jag för första gången riktade en läkande önskan inåt. Den lyste upp mitt inre som en strålkastare. Värme och ljus spred sig ovillkorligen i mitt själsliv och jag ägnade mig åt det på allvar. Det fick ta tid i anspråk. Jag fick på det viset nya kärleksfulla val kring den vånda som jag var så van vid. 

Osaligheten har i hela mitt liv varit både generell och specifik i olika delar, ibland rent överstimulerande, nyskapande och njutningsinriktad. Ofta faktiskt en intensiv och hög känsla, trots att jag kallar alltihopa ångest. För där fanns hela elden och strömmarna som gjorde livet intensivt, lidelsefullt, passionsfyllt, varje dag, året om. Otroligt tröttande och påfrestande i längden. Som att ständigt vara ute på öppet hav med alla dess nycker, mäktighet och skönhet. Jag var underställd dess krafter. Ångesten styrde mitt känsloliv på gott och ont. Det var omöjligt att inte ha den i fokus.

Jag kan tacka min törst efter kunskap och en dåres envishet för att jag orkade ta emot vissa sanningar och nya öppningar. Jag kunde andas djupt och slappna av. Till slut. Spökerierna dunstade och den osaliga anden samlade mer och mer saligt ihop sig i min inre stillhet. Kärlek tog det osaligas plats.

Märkbara ting började framför allt ske inom mig, i mitt hjärta och i min livsenergi. Där fanns en lugn kapacitet som jag inte visste om och som jag kunde ta i hand i trängda lägen. Det var inte som att de yttre förutsättningarna som förenklades, tvärtom mötte jag större prövningar än någonsin tidigare. Jag är fortfarande förälder till två uttrycksfulla och viljestarka barn. Men jag upptäckte att för att klara av att ta det största kaoset och det viktigaste ansvaret, mina två barn, behövde jag ansvara för omsorgen om ett tredje barn. Mitt inre barn.

Mitt inre osynliga barn som verkligen inte ännu stod på egna ben men ändå var mycket viljestark och uttrycksfull, och det ropade också efter bekräftelse, lugn och kärlek. Jag kunde inte vända det ryggen, så jag kapitulerade till att vara trebarnsmor. 

Kärleken räckte plötsligt till, när jag riktade den mot mig själv först och främst. En kärlek som tål att förklaras i många, framtida vinklingar.

Inte har du sett

Inte har du sett att himlar passerat dig och velat ha dig med.

Short story life hack

Mycket tidigare än hon brukade stängde hon av vattnet i duschen. Det var ingen tid att njuta längre, viktigare var att kliva ur, torka kroppen och sätta igång.

Nyss, medan det varma vattnet ännu var över hela henne, hade hon satt ihop händerna finger mot finger, ett efter ett, och talat högt till sig själv. Hon hade anat något viktigt som hon nu var tvungen att prova. Genom att vända sina vanliga negationer om sig själv bakochfram, uppstod kraftfulla affirmationer.

”Jag är bra på att förbereda saker, tidigt. Jag går upp först av alla på morgonen och gör i ordning allt. Är redo tidigt. Påklädd först. Jag klarar av saker bra när jag är ensam förälder i huset. Jag är bra på att vara nära mina barn vid frukosten, se till att allt går som det ska. Då är jag färdig och är en katalysator för dem. Hjälper dem komma tillrätta: kläder, tandborste. Jag är bra på att skicka iväg dem med känslan av hoppfullhet och nyfikenhet, de har mig som är grundad, som stärker dem. Jag tror på både dem och mig själv.”

Att det kan vara så enkelt att ändra sin programmering, så här plötsligt, en morgon lik alla andra morgnar! Att bara byta ut några ord i de nötta tankefraserna ”jag är urdålig på att…”. Orden stod lysande inom henne, när de nu hade vänts från vanliga uppgivna insikter om tillkortakommanden till att beskriva motsatsen.

Hon klev ner för trappan och ut i hallen med badlakanet runt sig, tog en cigarett ur handväskans paket och tassade ut på förstubron. Morgonluften var varm och strålande ljus, biltrafiken hade kommit igång för två timmar sedan. Barnen var redan i skolan. Det här var hennes sista sena morgon innan det nya arbetets tider skulle tvinga henne att ändra vissa morgonrutiner. Att skriva kunde visserligen vara ett heltidsjobb, om hon någon gång lärde sig att avsluta sina berättelser, men nu hade hon sökt och fått en riktig anställning för första gången på åtta månader. Inte hade rollen som ensamstående förälder riktigt landat, vilket gjort det ännu svårare att helhjärtat författa eller sköta någonting alls på det sätt hon ville. Därför kom affirmationerna extra väl till pass. Hon var nu plötsligt tillitsfull och hade förberett sig väl för förändringen. Hon repeterade de nya sanningarna inom sig. Efteråt gick hon in för att skrida till verket.

Ur sin skrivbok rev hon ett tomt blad och knölade ihop det med bestämdhet. Slängde det. Sedan tog hon sin penna och skrev i boken i minsta läsbara stil och flankerade med en liten pil åt det urrivna arket till: ”Här skrevs det första till mitt livs genombrott som författare. Ligger gott förvarad i säkerhetsskåp.”

Hon ägde inget säkerhetsskåp och inget stod skrivet på pappret hon rivit ut. Ändå kände hon sig fantastiskt nöjd, hon visste att något stort var på väg att skapas, att hon som vanligt bemästrade konsten att sätta igång en ny historia utan att på en gång tröttna och lägga av. Att sedan börja skriva och få ihop utkastet till en novell var antagligen en halv dags jobb efter ett sådant här trick för att inspirera sig själv. Så bekant var hon med sitt sinnelag att hon visste att vissa knep behövdes – annars drabbade henne slentrianen med samma begravande tyngd som ett lass lerjord över henne, förlamande. Men denna gång planerade hon att även få bukt med avslutet.

- - -

Det var sju kilometer till biblioteket och hon var där en timme senare och parkerade cykeln utanför. Iklädd svarta leggings och en tunn linneblus liknade hon en aning huvudpersonen Fanny i filmen Änglagård. Hon klev in genom portarna och stegade mot hyllan ”Scg”, novellsamlingarna, på lätta sandalsteg. Fem böcker tog hon ned från hyllan, de fem första i rad. Hon valde ett bord mellan de högsta bokhyllorna med en stor grön växt intill.

Sedan öppnade hon bok efter bok, bakifrån, i en upprepande procedur. Den bakre pärmen fällde hon upp, sedan några blanka inlagor och efterord, och lät sista textsidan vikas ut. Hon tog fram sin kamera på mobilen. Titelsidan var helt ointressant för henne, boken låg med den osedda framsidan mot bordet. Inte ens när hon ställde tillbaka böckerna i bokhyllan igen tog hon notis om ryggsidornas texter utan lyfte bara på nytt ner fem böcker till.

Efter en timme i diskretionens tecken i skydd av den stora hibiskusens gröna blad ställde hon tillbaka den trettiofemte boken på sin plats. Nu kunde hon utan tvivel cykla hem och målinriktat ägna dagen åt att börja med slutet på sin ännu oskrivna berättelse. De närmaste timmarna skulle hon nu helt lugnt studera hela sitt färska, brokiga material och reducera resultatet till en egen komposition. I den svåra konsten att avsluta en novell.

- - -

Guldsmide

På fiket med en kaffe framför mig och sorlande damer i lokalen tänker jag igenom det intressanta mötet den där morgonen. Anteckningarna är fyra år gamla men minnet av en vändpunkt finns kvar. Då jag gick en kurs i konsten att navigera i känslor.

Hos Ingrid den gången förstod jag så mycket mer än jag tidigare gjort. Hon som är psykodynamisk terapeut beskrev att alla känslor måste få finnas och ta plats, men inte alla känslor gör mest för en själv om de "kastas iväg ut" i rå form. Att istället prata om dem medan man håller i dem, för egen "användning", är mycket värdefullare. Inga ska undvikas men det värdefulla i varje känsla är en kunskap att erövra.

Jag visste, sedan barnsben, att det varken var enkelt eller behagligt att visa hela sitt känsloregister, det var inget jag blivit lärd att göra men ändå gjorde, som en instinkt, en naturlig del av mig själv. Ingen kunde direkt guida eller handleda mig, jag var utelämnad till hanteringen av känslor själv. Ville jag visa dem fick jag väl utforska dem på egen hand. Det var väl därför jag i vuxen ålder gick till Ingrid helt enkelt.

- Vilka är bäst att behålla medan man försöker vara så neutral man kan i talet om dem?" frågar jag. När Ingrid dröjer med blicken vilande på mig gissar jag att hon tycker att jag ska upptäcka det själv. Men så svarar hon:

- Ilska. Avund. Missunnsamhet. Förakt.

Vi pratar om detta ett tag och jag fattar, medan bröstet i mig blir hett som en glödande sol. Jag föreställer mig hur jag behåller energin som varje känsla byggs upp av, som en utvecklande, givande kraft som bara är min, primärt. Den går att smida guld av.

När jag småspringer till bussen efteråt, förstår jag att det här rentav kan förklara min egen "profetia" för ett par månader sedan när en tydlig fras dök upp i mitt inre. "Jag måste stänga det öppna, och öppna det stängda".

Det läckande sållet mår bra av lite tätning.

...