Short story life hack

Mycket tidigare än hon brukade stängde hon av vattnet i duschen. Det var ingen tid att njuta längre, viktigare var att kliva ur, torka kroppen och sätta igång.

Nyss, medan det varma vattnet ännu var över hela henne, hade hon satt ihop händerna finger mot finger, ett efter ett, och talat högt till sig själv. Hon hade anat något viktigt som hon nu var tvungen att prova. Genom att vända sina vanliga negationer om sig själv bakochfram, uppstod kraftfulla affirmationer.

”Jag är bra på att förbereda saker, tidigt. Jag går upp först av alla på morgonen och gör i ordning allt. Är redo tidigt. Påklädd först. Jag klarar av saker bra när jag är ensam förälder i huset. Jag är bra på att vara nära mina barn vid frukosten, se till att allt går som det ska. Då är jag färdig och är en katalysator för dem. Hjälper dem komma tillrätta: kläder, tandborste. Jag är bra på att skicka iväg dem med känslan av hoppfullhet och nyfikenhet, de har mig som är grundad, som stärker dem. Jag tror på både dem och mig själv.”

Att det kan vara så enkelt att ändra sin programmering, så här plötsligt, en morgon lik alla andra morgnar! Att bara byta ut några ord i de nötta tankefraserna ”jag är urdålig på att…”. Orden stod lysande inom henne, när de nu hade vänts från vanliga uppgivna insikter om tillkortakommanden till att beskriva motsatsen.

Hon klev ner för trappan och ut i hallen med badlakanet runt sig, tog en cigarett ur handväskans paket och tassade ut på förstubron. Morgonluften var varm och strålande ljus, biltrafiken hade kommit igång för två timmar sedan. Barnen var redan i skolan. Det här var hennes sista sena morgon innan det nya arbetets tider skulle tvinga henne att ändra vissa morgonrutiner. Att skriva kunde visserligen vara ett heltidsjobb, om hon någon gång lärde sig att avsluta sina berättelser, men nu hade hon sökt och fått en riktig anställning för första gången på åtta månader. Inte hade rollen som ensamstående förälder riktigt landat, vilket gjort det ännu svårare att helhjärtat författa eller sköta någonting alls på det sätt hon ville. Därför kom affirmationerna extra väl till pass. Hon var nu plötsligt tillitsfull och hade förberett sig väl för förändringen. Hon repeterade de nya sanningarna inom sig. Efteråt gick hon in för att skrida till verket.

Ur sin skrivbok rev hon ett tomt blad och knölade ihop det med bestämdhet. Slängde det. Sedan tog hon sin penna och skrev i boken i minsta läsbara stil och flankerade med en liten pil åt det urrivna arket till: ”Här skrevs det första till mitt livs genombrott som författare. Ligger gott förvarad i säkerhetsskåp.”

Hon ägde inget säkerhetsskåp och inget stod skrivet på pappret hon rivit ut. Ändå kände hon sig fantastiskt nöjd, hon visste att något stort var på väg att skapas, att hon som vanligt bemästrade konsten att sätta igång en ny historia utan att på en gång tröttna och lägga av. Att sedan börja skriva och få ihop utkastet till en novell var antagligen en halv dags jobb efter ett sådant här trick för att inspirera sig själv. Så bekant var hon med sitt sinnelag att hon visste att vissa knep behövdes – annars drabbade henne slentrianen med samma begravande tyngd som ett lass lerjord över henne, förlamande. Men denna gång planerade hon att även få bukt med avslutet.

- - -

Det var sju kilometer till biblioteket och hon var där en timme senare och parkerade cykeln utanför. Iklädd svarta leggings och en tunn linneblus liknade hon en aning huvudpersonen Fanny i filmen Änglagård. Hon klev in genom portarna och stegade mot hyllan ”Scg”, novellsamlingarna, på lätta sandalsteg. Fem böcker tog hon ned från hyllan, de fem första i rad. Hon valde ett bord mellan de högsta bokhyllorna med en stor grön växt intill.

Sedan öppnade hon bok efter bok, bakifrån, i en upprepande procedur. Den bakre pärmen fällde hon upp, sedan några blanka inlagor och efterord, och lät sista textsidan vikas ut. Hon tog fram sin kamera på mobilen. Titelsidan var helt ointressant för henne, boken låg med den osedda framsidan mot bordet. Inte ens när hon ställde tillbaka böckerna i bokhyllan igen tog hon notis om ryggsidornas texter utan lyfte bara på nytt ner fem böcker till.

Efter en timme i diskretionens tecken i skydd av den stora hibiskusens gröna blad ställde hon tillbaka den trettiofemte boken på sin plats. Nu kunde hon utan tvivel cykla hem och målinriktat ägna dagen åt att börja med slutet på sin ännu oskrivna berättelse. De närmaste timmarna skulle hon nu helt lugnt studera hela sitt färska, brokiga material och reducera resultatet till en egen komposition. I den svåra konsten att avsluta en novell.

- - -