På fiket med en kaffe framför mig och sorlande damer i lokalen tänker jag igenom det intressanta mötet den där morgonen. Anteckningarna är fyra år gamla men minnet av en vändpunkt finns kvar. Då jag gick en kurs i konsten att navigera i känslor.
Hos Ingrid den gången förstod jag så mycket mer än jag tidigare gjort. Hon som är psykodynamisk terapeut beskrev att alla känslor måste få finnas och ta plats, men inte alla känslor gör mest för en själv om de "kastas iväg ut" i rå form. Att istället prata om dem medan man håller i dem, för egen "användning", är mycket värdefullare. Inga ska undvikas men det värdefulla i varje känsla är en kunskap att erövra.
Jag visste, sedan barnsben, att det varken var enkelt eller behagligt att visa hela sitt känsloregister, det var inget jag blivit lärd att göra men ändå gjorde, som en instinkt, en naturlig del av mig själv. Ingen kunde direkt guida eller handleda mig, jag var utelämnad till hanteringen av känslor själv. Ville jag visa dem fick jag väl utforska dem på egen hand. Det var väl därför jag i vuxen ålder gick till Ingrid helt enkelt.
- Vilka är bäst att behålla medan man försöker vara så neutral man kan i talet om dem?" frågar jag. När Ingrid dröjer med blicken vilande på mig gissar jag att hon tycker att jag ska upptäcka det själv. Men så svarar hon:
- Ilska. Avund. Missunnsamhet. Förakt.
Vi pratar om detta ett tag och jag fattar, medan bröstet i mig blir hett som en glödande sol. Jag föreställer mig hur jag behåller energin som varje känsla byggs upp av, som en utvecklande, givande kraft som bara är min, primärt. Den går att smida guld av.
När jag småspringer till bussen efteråt, förstår jag att det här rentav kan förklara min egen "profetia" för ett par månader sedan när en tydlig fras dök upp i mitt inre. "Jag måste stänga det öppna, och öppna det stängda".
Det läckande sållet mår bra av lite tätning.
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar