Låt spelet börja

...
En grupp personer har samlats för första gången, de kommer träffas varje vardag under flera månader framåt, några av dem resten av sina liv. En ordning ska inrättas dem emellan, där den yttre ordningen är så gott som förutsagd medan den inre helt oviss och oskriven.

Hade konstnären haft målarduken med sig hade en vacker, hoppfull och ljus tavla kunnat lockas fram ur sceneriet, med den yttre ordningen symboliserad av ett rött torp med staket och flaggstång, allt på en öppen höjd med grönskande omgivningar och klarblå himmel. Var och en i gruppen hade kunnat uttryckas i brokiga folkdräkter, hemmahörandes i olika socknar.

Dansskolan har just inletts för terminen. Alla i rummet har nu samlats för ett kollektivt avstamp och en upptakt till samvaro. Olika inre rum ska samspela.

De tre yngsta (en man och två kvinnor) kan istället för med folkdräktssymbolik beskrivas som två klassiker och en bohem; Klassikermannen lång i skjorta, jeans och skinnskor, hans korta gråblonda frisyr och öppna blåa blick lyser friskt emot hans sensommarbruna ansikte. Kvinnliga brunögda klassikern bakom glasögon mer åt friluftsmodernisten med olivgrönt och svart i byxor och kavaj över smalrandig topp, kort klippning av det mörka håret, örhängen i sober svart sten utan hänge. Bohemen mer skild från dem båda i vidare rostfärgade byxor mot en tunn spetsig känga, en kofta i stickat silvergrått lin över en utsvängd lång tunika i svart. Två sjalar kring den besmyckade halsen gör uttrycket ännu mjukare.

Gruppens övriga är en generation äldre och står fyra stycken parvis, håller ihop tätt på golvytan där gruppen vistas denna initieringsdag. Klädda i blazer, chinos, loafers, seglarsko, marinblå jackett och ankelkort byxa, bismarklänkad hals, blanka tålösa pumps, nagellackade händer, pennkjol och blus, slipover, slips, guldklocka, jeans, brunfräkniga armar under en uppkavlad skjorta och vit stickad bomullströja över skuldrorna - se där: två kön och fyra personer på fem rader blankt.

Stereron spelar oväntat den svartbottnade Simon 'n' Garfunkellåten Back in my little town. Det är precis vad de sju känner idag, som ett återseende, som hemvändande resenärer, men helt utan yttre liknelser, ingen av dem är hemmahörande på denna ort. Resan som ska göras i dansen kan ändå beskrivas bäst som - hemvändarnas.

Den platsbestämda positionen i dansen, den kroppsspecifika och den enkelt utpekade koordinaten i rummet där de befinner sig har ingenting med personernas inre landskapsbild att göra. Det går inte att med fem sinnen eller någon enkel måttstock positionera dessa personers inre värld.

Musiken växlar. Dansen de sju nu kommer dansa kräver olika steg av var och en. Det närmaste en korreografsroll någon kommer är den som den långe modernisten kommer spela i form av en gruppchefs ledning. Det rör sig om att dansa vissa steg i solo, många steg i par eller i grupp. Resultatet av dansen hör på ett sätt till det yttre förutbestämda med tanke på att det färdiga dansstycket är beställt. På ett annat sätt kan dansformen helt relateras till det inre och måste improviseras fram i frihet från för mycket regi. Där bidrar andra personer till att stärka de övriga i gruppen att våga se nytt, inom sig.

En av de äldre kvinnorna lägger sordin på sitt tal eller tystnar helt i vissa dansögonblick med sin ständige parhäst. Detta iakttar konstnären med stort intresse och med försök till förståelse jämför hon med hur den äldre talar till sin jämnåriga väninna, entusiastiskt och varmt. Så ska det fortgå.

Ingen värdering behövs, inser hon snart. Bara acceptans av den fria viljan och förståelse för energiutbyte, karma och utveckling. Den äldre själv däremot värderar det hela, både medvetet och omedvetet, hela tiden. Hon anser att det är helt ofrånkomligt att göra bedömningar av sina handlingar, för bättrings skull.

Ingen av dem har fel.

...

Till det goda

rädslor väcks och gör mig dömande

jag tror jag ger tillbaka
för vad jag en gång fått, men
man kan inte ge igen

man kan bara skapa nya skulder
eller nytt gott

jorden ska en gång döma, inte jag

det jag ska göra är att skapa nytt
och nytt
jag kan börja
berömma
istället för att sörja eller döma
det är   d e t   jag kan

och allt annat, gammalt
byts ut

ont mot gott
för gott

Hög luft

...

Den stilla luften inomhus var nästan lika tunn och fri som utanför väggarna på den timrade stugan i sluttningen av granskogsfjället. Ett dammigt element brände till vid innerväggens furupanel och de närmaste luftpartiklarna i rummet for upp med ny energi och en lukt av bastuaggregat. Claire kände att hon, trots den lätt tryckande värken i bihålorna, äntligen efter några dagar börjat andas lugnare och djupare här uppe i Skäckerfjällens kantiga och barrtysta famn.

Hon sträckte på nacken där hon halvlåg i den enkelbäddade dubbelsängen för att nå med blicken ut genom fönstret och bort till den snötoppade och i slöjmoln halvt dolda Västerskutan på andra sidan sjön. Tidigare idag låg den solbelyst men nu fasthållen så vitblek bakom tusentalet snökluster, som på väg ner från himlen var lika stora som de maskrosfröbollar som farit kring i samma fjällbacke sommartid när hon var barn. Vindpaketen med isig sjöluft föste de lätta flingorna uppåt vid ytterväggen och förbi takets plåtar mot stammarna bakom stugan där de fastnade i täta grenar eller lade sig på kvistarna och på sluttningen.

Kaffekoppen stod kallnad på fönsterbrädan. Hon lutade på den, sippade i sig den sista mjölkblandade skvätten när hon ändå lyfte näsan över koppen, spanandes ner på den nu tunt snöbelagda grusvägen bort mot grannens hus vid sjökanten. Hon placerade koppen tillbaka på karmen och drog fingrarna genom det gråblonda håret medan hon funderade på vad Tina och Lars-Åke skulle tänka om hon fick för sig att bjuda över dem på middag någon kväll. Hon grubblade sedan på vad hon fick den idén ifrån över huvud taget. Hur hon själv skulle reagera om hon fick höra sig ställa frågan.

 

En del idéer tog vägen genom henne och realiserades mer som en drabbning än som aktiva val, i alla fall hade livet hittills formats på det viset och detta grubbleri kändes som en rest från den tiden. Därmed hade hon ofta befunnit sig mitt i situationer som hon inte alls ansåg sig ha valt. Hon hörde sig ofta säga saker som överraskade henne själv. Det var aldrig långtråkigt men ofta energikrävande att gå livet fram på det viset.

Grannparet hade befriande nog inte varit hemma i huset när hon kom körandes på onsdagskvällen och parkerade hyrbilen uppe vid stugtrappan, packade in sig och de tre väskorna med varma kläder, sängtyg, vandringskängor och mat för en veckas vistelse. Hon kunde landa i egna tankar och utan publik traska upp för den branta trappen till förstubron och hitta nyckeln till sitt barndoms paradis ur blomkorgen framför dörren.

Medan hon nu mer utvilad och med utsträckt kropp reste sig ur sängen och tog kaffemuggen i handen kom hon att tänka på de lökar hon satte ut förrförra hösten här i backen och som säkert gav krokusar redan förra våren, men som hon inte varit där och sett. Hon föreställde sig att där som delar av snötäcket redan smält bort under de regniga veckorna som föregick den här vistelsen, kikade säkert nu några gula blomblad upp om hon gick ut och tittade efter. Borta vid kyrkan och idrottsplatsen inne i samhället hade hon när hon passerade förbi på uppvägen sett smutsgröna slänter av gult och blått i små partier och det var tidig blomning för att vara här. Regnet hade nog inte ensamt jobbat bort snön utan även solen måste ha närvarat en hel del.

Nu vid fyrtionio års ålder var hon för första gången här i huset utan sällskap alls. Hade denna resa blivit av för ett år sedan, eller för den delen bara ett halvår sedan, så skulle hennes person inte ha varit densamma - inte hennes planering, inte hennes avsikter. En planering skulle inte ens ingått i resandet och hon hade säkert inte ensam styrt kosan hit överhuvudtaget. Starka rädslor var emellertid bortvisade och nu bestod livet av aktiva val. Hon höll som bäst på att vänja sig vid detta nya sätt att leva.

...

Do you really wanna dance?

...
Pyttipannan doftade varm matolja. Några ångande potatisbitar trillade över vitan på det stekta ägget när tjejen i caféet ställde ned tallrikarna. Två mellanstora glas vatten stod placerade bredvid en brun servett på den brunstrimmiga bordsskivan, och hela möblemanget var i brunbetsad furu med rundade former.

Bonader och några målade sidenscarfs i ram, broderier och tändstickstavlor på väggarna talade om den goda mänsklighetens hopp. Hur kunde folk annars sätta samman korsstygn efter korsstygn till att föreställa en kopparkittel placerad på en liten kökshylla av samma broderitråd, jämte mortlar, ljusstakar och vita stygn formade till prästkragar i en kopparkanna, om det inte vore för att de hade ett stort mått av distans? Distans till omvärldens fullständiga proppfullhet. Sundhet, hopp, kärlek! Kärlek till människans tid på jorden och till handens arbete.

Gilda drack en klunk vatten ur det ena glaset och slukade de inlagda rödbetorna på sin tallrik, medan hon tänkte att hon förmodligen inte skulle lyckas med att slutföra sina handarbeten.

- Jag hör inte till dem som har distansen, suckade hon till mannen mittemot och hon kände sig med ens illamående. Det sade hon också.

Hennes vän petade undan oliverna och rödbetorna för att sedan fylla gaffeln med de fyrkantigt skurna munsbitarna. Han förstod att det inte var lunchen som gav henne avsmak.

- Du är konstnär. Du MÅSTE må illa, måste sakna distans. Ditt enda instrument är hur du hanterar den energi som kommer till dig, och du har ju om inte hundratals så i alla fall sju toner att spela på. Sju färger, sju chakran, de sju dvärgarna, de sju egenskaperna…

Gilda sneglade tillbaka och kände att hans förstående ton tillät den sortens terapisamtal till lunchen som hon nu inlett.

- Men, jag skulle faktiskt vilja må lite bättre, vilja se det jag ser med alla dessa bonader och dekorationer från alla tider, fortfarande se att det är proppfullt i tillvaron, men ÄNDÅ vilja lägga till ännu ett handarbete att sätta upp på en spik på köksväggen. Det gör liksom hemmet inpinkat, man sätter sitt bomärke där som inte är alltför olikt alla andras bomärken. Som en tillhörighetsgest! Som ett godkännande av kollektivet, av alla andra människor – och sig själv! För min del vill jag alltid vara egen. Har någon redan gjort det tappar jag farten och suget och till och med lusten. Det är ju inte sunt!

- Varför det!? Nä, det där håller jag inte alls med om. Det är väl jättesunt. Tänk inte ens på vad andra gör eller har gjort. Gör ditt eget istället. Vad är det för fel med det? Är du känslig så är du. Låtsas inget annat och framför allt: Försök inte vara någon du inte är! Visst ska du inte gå omkring och må dåligt, men – handen på hjärtat – vad är det EGENTLIGEN du mår dåligt över? Inte är det väl avsaknad av bonadslusta heller?

- Ojojoj…Varför denna glöd?!

- Ja men… ! Det är nästan som att du vill hitta något som kan hindra dig så att du inte kan börja skapa!

...