Låt spelet börja

...
En grupp personer har samlats för första gången, de kommer träffas varje vardag under flera månader framåt, några av dem resten av sina liv. En ordning ska inrättas dem emellan, där den yttre ordningen är så gott som förutsagd medan den inre helt oviss och oskriven.

Hade konstnären haft målarduken med sig hade en vacker, hoppfull och ljus tavla kunnat lockas fram ur sceneriet, med den yttre ordningen symboliserad av ett rött torp med staket och flaggstång, allt på en öppen höjd med grönskande omgivningar och klarblå himmel. Var och en i gruppen hade kunnat uttryckas i brokiga folkdräkter, hemmahörandes i olika socknar.

Dansskolan har just inletts för terminen. Alla i rummet har nu samlats för ett kollektivt avstamp och en upptakt till samvaro. Olika inre rum ska samspela.

De tre yngsta (en man och två kvinnor) kan istället för med folkdräktssymbolik beskrivas som två klassiker och en bohem; Klassikermannen lång i skjorta, jeans och skinnskor, hans korta gråblonda frisyr och öppna blåa blick lyser friskt emot hans sensommarbruna ansikte. Kvinnliga brunögda klassikern bakom glasögon mer åt friluftsmodernisten med olivgrönt och svart i byxor och kavaj över smalrandig topp, kort klippning av det mörka håret, örhängen i sober svart sten utan hänge. Bohemen mer skild från dem båda i vidare rostfärgade byxor mot en tunn spetsig känga, en kofta i stickat silvergrått lin över en utsvängd lång tunika i svart. Två sjalar kring den besmyckade halsen gör uttrycket ännu mjukare.

Gruppens övriga är en generation äldre och står fyra stycken parvis, håller ihop tätt på golvytan där gruppen vistas denna initieringsdag. Klädda i blazer, chinos, loafers, seglarsko, marinblå jackett och ankelkort byxa, bismarklänkad hals, blanka tålösa pumps, nagellackade händer, pennkjol och blus, slipover, slips, guldklocka, jeans, brunfräkniga armar under en uppkavlad skjorta och vit stickad bomullströja över skuldrorna - se där: två kön och fyra personer på fem rader blankt.

Stereron spelar oväntat den svartbottnade Simon 'n' Garfunkellåten Back in my little town. Det är precis vad de sju känner idag, som ett återseende, som hemvändande resenärer, men helt utan yttre liknelser, ingen av dem är hemmahörande på denna ort. Resan som ska göras i dansen kan ändå beskrivas bäst som - hemvändarnas.

Den platsbestämda positionen i dansen, den kroppsspecifika och den enkelt utpekade koordinaten i rummet där de befinner sig har ingenting med personernas inre landskapsbild att göra. Det går inte att med fem sinnen eller någon enkel måttstock positionera dessa personers inre värld.

Musiken växlar. Dansen de sju nu kommer dansa kräver olika steg av var och en. Det närmaste en korreografsroll någon kommer är den som den långe modernisten kommer spela i form av en gruppchefs ledning. Det rör sig om att dansa vissa steg i solo, många steg i par eller i grupp. Resultatet av dansen hör på ett sätt till det yttre förutbestämda med tanke på att det färdiga dansstycket är beställt. På ett annat sätt kan dansformen helt relateras till det inre och måste improviseras fram i frihet från för mycket regi. Där bidrar andra personer till att stärka de övriga i gruppen att våga se nytt, inom sig.

En av de äldre kvinnorna lägger sordin på sitt tal eller tystnar helt i vissa dansögonblick med sin ständige parhäst. Detta iakttar konstnären med stort intresse och med försök till förståelse jämför hon med hur den äldre talar till sin jämnåriga väninna, entusiastiskt och varmt. Så ska det fortgå.

Ingen värdering behövs, inser hon snart. Bara acceptans av den fria viljan och förståelse för energiutbyte, karma och utveckling. Den äldre själv däremot värderar det hela, både medvetet och omedvetet, hela tiden. Hon anser att det är helt ofrånkomligt att göra bedömningar av sina handlingar, för bättrings skull.

Ingen av dem har fel.

...