Pyttipannan doftade varm matolja. Några ångande potatisbitar trillade över vitan på det stekta ägget när tjejen i caféet ställde ned tallrikarna. Två mellanstora glas vatten stod placerade bredvid en brun servett på den brunstrimmiga bordsskivan, och hela möblemanget var i brunbetsad furu med rundade former.
Bonader och några målade sidenscarfs i ram, broderier och tändstickstavlor på väggarna talade om den goda mänsklighetens hopp. Hur kunde folk annars sätta samman korsstygn efter korsstygn till att föreställa en kopparkittel placerad på en liten kökshylla av samma broderitråd, jämte mortlar, ljusstakar och vita stygn formade till prästkragar i en kopparkanna, om det inte vore för att de hade ett stort mått av distans? Distans till omvärldens fullständiga proppfullhet. Sundhet, hopp, kärlek! Kärlek till människans tid på jorden och till handens arbete.
Gilda drack en klunk vatten ur det ena glaset och slukade de inlagda rödbetorna på sin tallrik, medan hon tänkte att hon förmodligen inte skulle lyckas med att slutföra sina handarbeten.
- Jag hör inte till dem som har distansen, suckade hon till mannen mittemot och hon kände sig med ens illamående. Det sade hon också.
Hennes vän petade undan oliverna och rödbetorna för att sedan fylla gaffeln med de fyrkantigt skurna munsbitarna. Han förstod att det inte var lunchen som gav henne avsmak.
- Du är konstnär. Du MÅSTE må illa, måste sakna distans. Ditt enda instrument är hur du hanterar den energi som kommer till dig, och du har ju om inte hundratals så i alla fall sju toner att spela på. Sju färger, sju chakran, de sju dvärgarna, de sju egenskaperna…
Gilda sneglade tillbaka och kände att hans förstående ton tillät den sortens terapisamtal till lunchen som hon nu inlett.
- Men, jag skulle faktiskt vilja må lite bättre, vilja se det jag ser med alla dessa bonader och dekorationer från alla tider, fortfarande se att det är proppfullt i tillvaron, men ÄNDÅ vilja lägga till ännu ett handarbete att sätta upp på en spik på köksväggen. Det gör liksom hemmet inpinkat, man sätter sitt bomärke där som inte är alltför olikt alla andras bomärken. Som en tillhörighetsgest! Som ett godkännande av kollektivet, av alla andra människor – och sig själv! För min del vill jag alltid vara egen. Har någon redan gjort det tappar jag farten och suget och till och med lusten. Det är ju inte sunt!
- Varför det!? Nä, det där håller jag inte alls med om. Det är väl jättesunt. Tänk inte ens på vad andra gör eller har gjort. Gör ditt eget istället. Vad är det för fel med det? Är du känslig så är du. Låtsas inget annat och framför allt: Försök inte vara någon du inte är! Visst ska du inte gå omkring och må dåligt, men – handen på hjärtat – vad är det EGENTLIGEN du mår dåligt över? Inte är det väl avsaknad av bonadslusta heller?
- Ojojoj…Varför denna glöd?!
- Ja men… ! Det är nästan som att du vill hitta något som kan hindra dig så att du inte kan börja skapa!
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar