Den stilla luften inomhus var nästan lika tunn och fri som
utanför väggarna på den timrade stugan i sluttningen av granskogsfjället. Ett
dammigt element brände till vid innerväggens furupanel och de närmaste
luftpartiklarna i rummet for upp med ny energi och en lukt av bastuaggregat. Claire kände att hon, trots den lätt tryckande värken i bihålorna, äntligen
efter några dagar börjat andas lugnare och djupare här uppe i Skäckerfjällens
kantiga och barrtysta famn.
Hon sträckte på nacken där hon halvlåg i den enkelbäddade
dubbelsängen för att nå med blicken ut genom fönstret och bort till den snötoppade
och i slöjmoln halvt dolda Västerskutan på andra sidan sjön. Tidigare
idag låg den solbelyst men nu fasthållen så vitblek bakom tusentalet snökluster,
som på väg ner från himlen var lika stora som de maskrosfröbollar som farit
kring i samma fjällbacke sommartid när hon var barn. Vindpaketen med isig
sjöluft föste de lätta flingorna uppåt vid ytterväggen och förbi takets plåtar
mot stammarna bakom stugan där de fastnade i täta grenar eller lade sig på
kvistarna och på sluttningen.
Kaffekoppen stod kallnad på fönsterbrädan. Hon lutade på
den, sippade i sig den sista mjölkblandade skvätten när hon ändå lyfte näsan
över koppen, spanandes ner på den nu tunt snöbelagda grusvägen bort mot
grannens hus vid sjökanten. Hon placerade koppen tillbaka på karmen och drog
fingrarna genom det gråblonda håret medan hon funderade på vad Tina och
Lars-Åke skulle tänka om hon fick för sig att bjuda över dem på middag någon
kväll. Hon grubblade sedan på vad hon fick den idén ifrån över huvud taget. Hur
hon själv skulle reagera om hon fick höra sig ställa frågan.
En del idéer tog
vägen genom henne och realiserades mer som en drabbning än som aktiva val, i
alla fall hade livet hittills formats på det viset och detta grubbleri kändes
som en rest från den tiden. Därmed hade hon ofta befunnit sig mitt i
situationer som hon inte alls ansåg sig ha valt. Hon hörde sig ofta säga saker
som överraskade henne själv. Det var aldrig långtråkigt men ofta energikrävande att gå
livet fram på det viset.
Grannparet hade befriande nog inte varit hemma i huset när
hon kom körandes på onsdagskvällen och parkerade hyrbilen uppe vid stugtrappan,
packade in sig och de tre väskorna med varma kläder, sängtyg, vandringskängor
och mat för en veckas vistelse. Hon kunde landa i egna tankar och utan publik traska
upp för den branta trappen till förstubron och hitta nyckeln till sitt barndoms
paradis ur blomkorgen framför dörren.
Medan hon nu mer utvilad och med utsträckt kropp reste sig
ur sängen och tog kaffemuggen i handen kom hon att tänka på de lökar hon satte
ut förrförra hösten här i backen och som säkert gav krokusar redan förra våren,
men som hon inte varit där och sett. Hon föreställde sig att där som delar av
snötäcket redan smält bort under de regniga veckorna som föregick den här
vistelsen, kikade säkert nu några gula blomblad upp om hon gick ut och tittade efter.
Borta vid kyrkan och idrottsplatsen inne i samhället hade hon när hon passerade
förbi på uppvägen sett smutsgröna slänter av gult och blått i små partier och
det var tidig blomning för att vara här. Regnet hade nog inte ensamt jobbat
bort snön utan även solen måste ha närvarat en hel del.
Nu vid fyrtionio års ålder var hon för första gången här
i huset utan sällskap alls. Hade denna resa blivit av för ett år sedan, eller
för den delen bara ett halvår sedan, så skulle hennes person inte ha varit densamma -
inte hennes planering, inte hennes avsikter. En planering skulle inte ens
ingått i resandet och hon hade säkert inte ensam styrt kosan hit överhuvudtaget.
Starka rädslor var emellertid bortvisade och nu bestod livet av aktiva val. Hon
höll som bäst på att vänja sig vid detta nya sätt att leva.
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar