Short story life hack

Mycket tidigare än hon brukade stängde hon av vattnet i duschen. Det var ingen tid att njuta längre, viktigare var att kliva ur, torka kroppen och sätta igång.

Nyss, medan det varma vattnet ännu var över hela henne, hade hon satt ihop händerna finger mot finger, ett efter ett, och talat högt till sig själv. Hon hade anat något viktigt som hon nu var tvungen att prova. Genom att vända sina vanliga negationer om sig själv bakochfram, uppstod kraftfulla affirmationer.

”Jag är bra på att förbereda saker, tidigt. Jag går upp först av alla på morgonen och gör i ordning allt. Är redo tidigt. Påklädd först. Jag klarar av saker bra när jag är ensam förälder i huset. Jag är bra på att vara nära mina barn vid frukosten, se till att allt går som det ska. Då är jag färdig och är en katalysator för dem. Hjälper dem komma tillrätta: kläder, tandborste. Jag är bra på att skicka iväg dem med känslan av hoppfullhet och nyfikenhet, de har mig som är grundad, som stärker dem. Jag tror på både dem och mig själv.”

Att det kan vara så enkelt att ändra sin programmering, så här plötsligt, en morgon lik alla andra morgnar! Att bara byta ut några ord i de nötta tankefraserna ”jag är urdålig på att…”. Orden stod lysande inom henne, när de nu hade vänts från vanliga uppgivna insikter om tillkortakommanden till att beskriva motsatsen.

Hon klev ner för trappan och ut i hallen med badlakanet runt sig, tog en cigarett ur handväskans paket och tassade ut på förstubron. Morgonluften var varm och strålande ljus, biltrafiken hade kommit igång för två timmar sedan. Barnen var redan i skolan. Det här var hennes sista sena morgon innan det nya arbetets tider skulle tvinga henne att ändra vissa morgonrutiner. Att skriva kunde visserligen vara ett heltidsjobb, om hon någon gång lärde sig att avsluta sina berättelser, men nu hade hon sökt och fått en riktig anställning för första gången på åtta månader. Inte hade rollen som ensamstående förälder riktigt landat, vilket gjort det ännu svårare att helhjärtat författa eller sköta någonting alls på det sätt hon ville. Därför kom affirmationerna extra väl till pass. Hon var nu plötsligt tillitsfull och hade förberett sig väl för förändringen. Hon repeterade de nya sanningarna inom sig. Efteråt gick hon in för att skrida till verket.

Ur sin skrivbok rev hon ett tomt blad och knölade ihop det med bestämdhet. Slängde det. Sedan tog hon sin penna och skrev i boken i minsta läsbara stil och flankerade med en liten pil åt det urrivna arket till: ”Här skrevs det första till mitt livs genombrott som författare. Ligger gott förvarad i säkerhetsskåp.”

Hon ägde inget säkerhetsskåp och inget stod skrivet på pappret hon rivit ut. Ändå kände hon sig fantastiskt nöjd, hon visste att något stort var på väg att skapas, att hon som vanligt bemästrade konsten att sätta igång en ny historia utan att på en gång tröttna och lägga av. Att sedan börja skriva och få ihop utkastet till en novell var antagligen en halv dags jobb efter ett sådant här trick för att inspirera sig själv. Så bekant var hon med sitt sinnelag att hon visste att vissa knep behövdes – annars drabbade henne slentrianen med samma begravande tyngd som ett lass lerjord över henne, förlamande. Men denna gång planerade hon att även få bukt med avslutet.

- - -

Det var sju kilometer till biblioteket och hon var där en timme senare och parkerade cykeln utanför. Iklädd svarta leggings och en tunn linneblus liknade hon en aning huvudpersonen Fanny i filmen Änglagård. Hon klev in genom portarna och stegade mot hyllan ”Scg”, novellsamlingarna, på lätta sandalsteg. Fem böcker tog hon ned från hyllan, de fem första i rad. Hon valde ett bord mellan de högsta bokhyllorna med en stor grön växt intill.

Sedan öppnade hon bok efter bok, bakifrån, i en upprepande procedur. Den bakre pärmen fällde hon upp, sedan några blanka inlagor och efterord, och lät sista textsidan vikas ut. Hon tog fram sin kamera på mobilen. Titelsidan var helt ointressant för henne, boken låg med den osedda framsidan mot bordet. Inte ens när hon ställde tillbaka böckerna i bokhyllan igen tog hon notis om ryggsidornas texter utan lyfte bara på nytt ner fem böcker till.

Efter en timme i diskretionens tecken i skydd av den stora hibiskusens gröna blad ställde hon tillbaka den trettiofemte boken på sin plats. Nu kunde hon utan tvivel cykla hem och målinriktat ägna dagen åt att börja med slutet på sin ännu oskrivna berättelse. De närmaste timmarna skulle hon nu helt lugnt studera hela sitt färska, brokiga material och reducera resultatet till en egen komposition. I den svåra konsten att avsluta en novell.

- - -

Guldsmide

På fiket med en kaffe framför mig och sorlande damer i lokalen tänker jag igenom det intressanta mötet den där morgonen. Anteckningarna är fyra år gamla men minnet av en vändpunkt finns kvar. Då jag gick en kurs i konsten att navigera i känslor.

Hos Ingrid den gången förstod jag så mycket mer än jag tidigare gjort. Hon som är psykodynamisk terapeut beskrev att alla känslor måste få finnas och ta plats, men inte alla känslor gör mest för en själv om de "kastas iväg ut" i rå form. Att istället prata om dem medan man håller i dem, för egen "användning", är mycket värdefullare. Inga ska undvikas men det värdefulla i varje känsla är en kunskap att erövra.

Jag visste, sedan barnsben, att det varken var enkelt eller behagligt att visa hela sitt känsloregister, det var inget jag blivit lärd att göra men ändå gjorde, som en instinkt, en naturlig del av mig själv. Ingen kunde direkt guida eller handleda mig, jag var utelämnad till hanteringen av känslor själv. Ville jag visa dem fick jag väl utforska dem på egen hand. Det var väl därför jag i vuxen ålder gick till Ingrid helt enkelt.

- Vilka är bäst att behålla medan man försöker vara så neutral man kan i talet om dem?" frågar jag. När Ingrid dröjer med blicken vilande på mig gissar jag att hon tycker att jag ska upptäcka det själv. Men så svarar hon:

- Ilska. Avund. Missunnsamhet. Förakt.

Vi pratar om detta ett tag och jag fattar, medan bröstet i mig blir hett som en glödande sol. Jag föreställer mig hur jag behåller energin som varje känsla byggs upp av, som en utvecklande, givande kraft som bara är min, primärt. Den går att smida guld av.

När jag småspringer till bussen efteråt, förstår jag att det här rentav kan förklara min egen "profetia" för ett par månader sedan när en tydlig fras dök upp i mitt inre. "Jag måste stänga det öppna, och öppna det stängda".

Det läckande sållet mår bra av lite tätning.

...

Onykterheten

Claire har hela sitt liv beundrat Jordan. Han är i hennes ögon en oerhört talangfull person full av svart humor. Men han orkar inte vara nära. Han vill absolut inte höra talas om att någon är intresserad av vad han är för en person, han kan bara inte ta emot komplimanger eller kärleksfullhet utan att vilja springa undan.

Runt det dignande fikabordet sitter de. Alla, utom de som vill mötas, prata lite och lyssna. Dessa håller till i fåtöljer och vid något sideboard.

- Om vi ställer hit de där två stolarna också så får alla plats här!

Med repliken snor Greta ivrigt upp och går runt bordet för att maka på Jordan på ena sidan och Rune på den andra. Båda - helt vana vid den här scenen - flyttar åt sidan med sina stolar, koppar och fat utan att tystna från sina samtalsämnen. Claire och Eva förstår att detta med ihopträngandet vid födelsedagsbordet inte är förhandlingsbart och reser sig, tystnar och slår sig ner.

Kaffekopparna vandrar fram och tillbaka, mellan intressenterna och Miriam som satt sig precis vid pumptermosen. Den feta blåmetallicfärgade termosen skänker åtta koppar och sedan åtta påtår, varav fem till Minna, som i övrigt sitter tyst och ser ner på sina ringar, fingrar på dem och äter tolv kex och två semlor och en av varje övrig kaka. Ljudvolymen är hög. Barnen står inte för detta, som annars. Nej, tre vuxna håller varsin monolog och försöker få någon slags respons. Och ändå inte.

I Claires vänstra öra pågår Jordans malande oavbrutet. Han har överhuvudtaget ingen lust att notera om Claire lyssnar på honom eller inte. Hon i sin tur lyssnar med kärleksfullt öra och för en viss dialog med honom, men märker att han faktiskt inte hör henne alls. Ibland skojar de med varandra och då glimrar det till - han kanske hörsammar ett skämt av tio men levererar trettio själv. Inlåst i sitt prat är han bekväm, eller åtminstone behagligare till mods än om han tystnade och insåg att hon gav honom sin fulla uppmärksamhet i sitt sätt att skoja med honom och lyssna till honom. Så det går honom gärna förbi. Han är nervös till sinnet och en fantastisk människa.

Någon reser sig upp och går runt bordet för att hämta något. Den ena av de två hundarna under bordet skäller då, varpå Jordan gnäller och beklagar sig högljutt - mer riktat till sig själv och sina egna brister än till sin hund.

Helena frågar Eva hur det går med sjukskrivningen, arbetsförmedlingen och jobb? Greta stämmer in i frågan men Claire ser en frånvaro i hennes blick trots att hon undrat genuint intresserat.

Eva berättar och alla utom Jordan lyssnar vänd till henne, i flera sekunder. I Claires vänstra öra pratar Jordan fortsatt om den film han hittat på nätet dagen innan. Eva sitter till höger så Claire har vänt sig åt det hållet för att höra henne berätta. I nacken pratar Jordan på. Vid andra bordsänden riktar sig Greta nu istället till barnen på långsidan och frågar dem något. Sedan till tysta Minna. Rune lyssnar inte heller färdigt utan splittrad vänder han sig åter till Jordan som har hög volym och fångar Runes intresse tvärs över bordet.

Barnen, som aldrig varit så lugna, äter upp alla sorters kakor och grädden och florsockret på sina semlor. Sedan glider de under bordet till hundarna.

Några vill ha närhet. De söker närvaro men finner den inte vid det här bordet. De som inte står ut med sig själva - eller närhetssökande personer - flyr in i pladdret som i en effektiv, kollektiv bedövning. Onyktert fortsätter så kaffekalaset i enlighet med traditionen.

...

Jag förstår dig bättre helt plötsligt.

- Jag förstår dig bättre nu.

Jag förstår nu att du har en väldigt stark intuition, en känslighet som gör att du vet hur varenda människa kommer reagera inför varje faktum. Du vill skona dem, bära oss alla, hindra oss om det behövs, från att utsättas för prövningarna som du ser komma.

Du är också så väldigt snabb i tanken, så snabb att du lätt går fram, vidare, smärtfritt passerar alla hinder, på ett magiskt vis. Glömmer och förlåter så lätt de smärtor som åsamkas dig men vägrar se på när andra lider, för DÅ lider du.

Därför förstår jag smärtan du känner när du bevittnar andras kamp, andra som tar tid på sig att utvecklas, går igenom skärseldar eller fastnar i något träsk och som är övertygade om att de måste orka möta det eftersom det är sig själva de möter och lär sig se.

De som prövar sina rädslor och sticker ut fötterna utanför täcket och öppnar ögonen när det är som svartast för att stirra in i mörkret och känna vad som uppenbarar sig då. Jag förstår att du känner medlidande och vill lyfta upp varenda en av oss.

Om du inte gjorde det så kunde vi hinna se att det finns kärlek i det tomma oförutsägbara mörkret hos oss själva, precis som det finns kärlek överallt, bara vi får skänka det tillit och tid. Vår villkorslösa kärlek ger kärlek.

Men jag förstår dig.

...