Onykterheten

Claire har hela sitt liv beundrat Jordan. Han är i hennes ögon en oerhört talangfull person full av svart humor. Men han orkar inte vara nära. Han vill absolut inte höra talas om att någon är intresserad av vad han är för en person, han kan bara inte ta emot komplimanger eller kärleksfullhet utan att vilja springa undan.

Runt det dignande fikabordet sitter de. Alla, utom de som vill mötas, prata lite och lyssna. Dessa håller till i fåtöljer och vid något sideboard.

- Om vi ställer hit de där två stolarna också så får alla plats här!

Med repliken snor Greta ivrigt upp och går runt bordet för att maka på Jordan på ena sidan och Rune på den andra. Båda - helt vana vid den här scenen - flyttar åt sidan med sina stolar, koppar och fat utan att tystna från sina samtalsämnen. Claire och Eva förstår att detta med ihopträngandet vid födelsedagsbordet inte är förhandlingsbart och reser sig, tystnar och slår sig ner.

Kaffekopparna vandrar fram och tillbaka, mellan intressenterna och Miriam som satt sig precis vid pumptermosen. Den feta blåmetallicfärgade termosen skänker åtta koppar och sedan åtta påtår, varav fem till Minna, som i övrigt sitter tyst och ser ner på sina ringar, fingrar på dem och äter tolv kex och två semlor och en av varje övrig kaka. Ljudvolymen är hög. Barnen står inte för detta, som annars. Nej, tre vuxna håller varsin monolog och försöker få någon slags respons. Och ändå inte.

I Claires vänstra öra pågår Jordans malande oavbrutet. Han har överhuvudtaget ingen lust att notera om Claire lyssnar på honom eller inte. Hon i sin tur lyssnar med kärleksfullt öra och för en viss dialog med honom, men märker att han faktiskt inte hör henne alls. Ibland skojar de med varandra och då glimrar det till - han kanske hörsammar ett skämt av tio men levererar trettio själv. Inlåst i sitt prat är han bekväm, eller åtminstone behagligare till mods än om han tystnade och insåg att hon gav honom sin fulla uppmärksamhet i sitt sätt att skoja med honom och lyssna till honom. Så det går honom gärna förbi. Han är nervös till sinnet och en fantastisk människa.

Någon reser sig upp och går runt bordet för att hämta något. Den ena av de två hundarna under bordet skäller då, varpå Jordan gnäller och beklagar sig högljutt - mer riktat till sig själv och sina egna brister än till sin hund.

Helena frågar Eva hur det går med sjukskrivningen, arbetsförmedlingen och jobb? Greta stämmer in i frågan men Claire ser en frånvaro i hennes blick trots att hon undrat genuint intresserat.

Eva berättar och alla utom Jordan lyssnar vänd till henne, i flera sekunder. I Claires vänstra öra pratar Jordan fortsatt om den film han hittat på nätet dagen innan. Eva sitter till höger så Claire har vänt sig åt det hållet för att höra henne berätta. I nacken pratar Jordan på. Vid andra bordsänden riktar sig Greta nu istället till barnen på långsidan och frågar dem något. Sedan till tysta Minna. Rune lyssnar inte heller färdigt utan splittrad vänder han sig åter till Jordan som har hög volym och fångar Runes intresse tvärs över bordet.

Barnen, som aldrig varit så lugna, äter upp alla sorters kakor och grädden och florsockret på sina semlor. Sedan glider de under bordet till hundarna.

Några vill ha närhet. De söker närvaro men finner den inte vid det här bordet. De som inte står ut med sig själva - eller närhetssökande personer - flyr in i pladdret som i en effektiv, kollektiv bedövning. Onyktert fortsätter så kaffekalaset i enlighet med traditionen.

...